En natt jag drömde något som jag aldrig glömmer



En natt förra veckan hade jag en dröm, en sån dröm som känslan man hade då fortfarande hänger med en långt efter att man vaknat. När folk påbörjar en konversation med -Inatt drömde jag...... det är kanske inte den mest intressanta meningen att börja med. Dels för att det är sjukt svårt att återberätta sina drömar för oftast är de så "hoppiga" och osammanhängande. Det andra är att man nästan aldrig kan förklara känslan som drömen gav. Känslan av drömen är ju A och O. 
Men för de som är som jag och direkt nu tänker "men fö fan jag vill inte veta vad du drömde" så säger jag god natt och dröm sött. För de som orkar fortsätta keep on reading.
 
I Bekarp mitt ute i skogen en solig vårdag, en sån dag när man tar fram sina utemöbler, tar en stark kopp kaffe och sätter sig mot husfasaden. Vi var alla i familjen hemma och hade även bjudigt hem fika gäster. Familjen Gunnar/Molin/Andersson vi sitter i köket och väntar medans kaffekokaren jobbar. Vi samtalar och skrattar tills jag helt plötsligt ser något i ögonvrån, det står någon i hallen. Jag vänder blicken bort mot hallen och blir alldeles stel. Det känns som att hjärtat slutat slå och jag kan inte komma ihåg hur man andas.
 
Efter några sekunder av stilhet hoppar hjärtat till, som den fått en adrenalin spruta direkt in i muskeln. Slår dubbla slag och en tår rinner sakta från mitt vänstra öga. Där står pappa.
Han ler strålande, sådär som han gjorde när han precis kommit in efter att ha suttit timmar i vårsolen och bara njutit. Han vinkar åt mig, jag kan inte höra honom men jag ser hur han rör munnen som att han pratar med mig. Men jag kan se att han säger att han saknar och älskar oss. 
 
Alla de andra runt bordet har nu vänt sig mot mig och kollar förundrande. "Men vad är det Lovi?" Med blicken kvar på pappa, rädd för att om jag tittar bort eller blinkar så kommer han att vara borta. "Ser ni inte i hallen?" säger jag stirrandes bort över deras axlar. De vänder sig om men menar att det står ingen där. 
"Pappa står där, ser ni inte honom" Men det gör de inte.
Fortfarande stirrandes förklarar jag med mina kinder våta av tårar för de andra att han ser så lycklig ut. Han hälsar till er alla att han har det bra. 
 
Sen vaknade jag. Känslan var magisk, en svår känsla att förklara men jag skulle beskriva den som lättnad. Ett ljussken av glädje. Jag fick se pappa och jag kommer ihåg att jag i drömmen när jag såg honom tänkte att jag måste komma ihåg detta, komma ihåg hur han verkligen såg ut. Självklart har man bilder men de är ju en sån liten del av hur han verkligen såg ut. Minerna, hur rynkorna låg när han log och pratade. Helt fantastiskt att få träffa honom och se att han har det bra. Att han är med oss.
 
 Grafiktryck jag gjorde som är inspirerad från en diabild på pappa när han var i Spanien på 60-talet
 

Lovi | |
Upp